Epilog - Skriven av 06C

3 år senare.

Det är hett. Och luften är full av dofter; skaldjur, kryddor, skinn och varma människokroppar. Sam och My rör sig sakta fram på en marknad i en liten by i Spanien. Hand i hand. Gubben, gumman och Bert är också med och de har alla tagit lite semester från sitt uppdrag. I tre år har de jagat information om vapnet som skulle ha dödat Ulven och äntligen fått fram de fakta de behöver för att tillverka ett nytt. Ett nytt vapen som kommer att fungera om Ulven skulle få för sig att dyka upp igen. Men det har gått lång tid och vännerna har börjat vänja sig vid tanken på att han nog är försvunnen för alltid.

-          Ska vi sätta oss och ta en Kaffe Carajillo? frågar gubben.

Han har verkligen fått smak för de spanska traditionerna och framförallt för kaffedrinken som är spetsad med brandy.

De är alla sugna på att sätta sig en stund och drar sig mot ett café. Sams fötter är varma och svullna. I ögonvrån får han syn på en person som känns bekant. En profil som försvinner in i en tobaksaffär, precis bredvid caféet. Kanske var det en från samma stad som han bor i? Som är på semester i samma lilla by i Spanien. Sånt händer ju.

De slår sig ner och får strax in dricka. Sam tittar ut över folket som strosar över torget. På andra sidan ser han ett stånd som säljer scarfsar i färgglada tyger och han får lust att köpa en present till My.

-          Jag kommer strax, säger han och reser sig upp.

Precis när han sneddar över torget kommer någon ut från tobaksaffären och de krockar med varandra. Axel mot axel.

-          Ursäkta, säger Sam på spanska.

Men den han krockar med muttrar bara något ilsket till svar. Sam känner igen rösten. Och doften. Och i handen som Sam får en snabb skymt av ser han något som får nackhåren att resa sig. En pipa. Som ser lagad ut. Som om den varit sönderslagen i tusen bitar men blivit ihoplimmad.

De får ögonkontakt och Ulvens ögon glittrar till av triumf. Han sliter upp en kniv och attackerar Sam. Men Sam är snabbare och hinner ducka. Han ser bort mot sina vänner som rest sig upp borta vid caféet och tittar chockat mot honom.

Ulven attackerar med kniven igen och Sam fångar Ulvens arm. I sitt nya land Sverige har han börjat träna kampsport och han har blivit starkare. Mycket starkare. Och mindre rädd känner han.

-          Vi möts igen, säger Ulven och skrattar.

-          Varför skrattar du? frågar Sam och lyckas slå kniven ur handen på Ulven.

Snabbt sparkar Sam iväg kniven så att den glider in bland fötterna på folkmassan.

-          För äntligen ska jag bli av med dig!

 

Kapitel 10. Spårlösa Ulven. Skrivet av 06 B

Gumman tittar sig omkring och drar chockat efter andan när hon ser det brinnande huset.

-        Vad har hänt? frågar hon och drar gubben i ärmen.

-        Ingen aning, svarar gubben. Men något skumt är det med den där typen, fortsätter han och nickar mot Bert. Han vägrar att ringa brandkåren.

Sam kramar gumman.

-        Tack för att du kom hit för att hämta hem mig.

-        Men jisses pojke, det behöver du inte tacka för.

Sam och gumman tittar på varandra med tårar i ögonen. Sen vänder Sam sig till gubben.

-        Har du satt gps på mig också?

Gubben svarar inte, han fnyser bara och skrapar med käppen i marken.

-        Tack för att du kom och räddade oss i alla fall, fortsätter Sam och sträcker fram handen.

-        Jag gjorde det inte för dig, jag gjorde det för gumman, svarar gubben men tar Sams hand och skakar den.

My ställer sig bredvid Sam och tar honom i andra handen. Sam trycker den försiktigt och hon trycker tillbaka. Han skulle kunna vara arg på henne. Han borde kanske vara det. Men det är han inte.

Det börjar bli kväll och om det inte hade varit för att elden lyser upp hela himlen så skulle det vara mörkt nu. Luften är het och bränner på deras kinder. Huset brinner kraftigt och de hoppar alla till av en hög smäll när taket börjar rasa in. Bert ringer äntligen till brandkåren och några grannar kommer ut ur husen runtomkring.

Sam måste får svar på några frågor innan brandkåren kommer och han passar på när Bert är klar med samtalet.

-        Hur kunde du veta var vapnet fanns någonstans? frågar Sam.

-        Din pappa skrev det till mig, för att du inte skulle vara den enda som visste om han dog. Men vapnet där inne var bara fejk. Här är det riktiga vapnet.

Bert tar bak armen på ryggen och ur sin skjorta drar han fram ett bazookaliknande vapen. Någon av grannarna börjar skrika hysteriskt och ropar om att ringa polisen.

-        Bra jobbat pappa, nu ser hela gatan att du har en bazooka, säger My.

-        Ge det till mig, muttrar gubben och rycker till sig vapnet för att inspektera det.

Men Bert rycker genast tillbaka det.

-        Det där låter du bli, gubbe. Håll du dig till din käpp. Det här vapnet är det enda som kan förinta Ulven och det finns bara en chans, bara ett endaste skott.

-        Titta! ropar gumman plötsligt och stirrar upp mot huset.

Ur röken och elden kommer en gestalt gående. Med stapplande och långsamma steg. Och med en trasig pipa i munnen.

-        Det kan inte vara sant, mumlar Sam. Ingenting tar död på det där monstret.

-        Gör något då! befaller gubben.

Ulvens kläder pyr och ryker av elden. Hans hår står rakt upp och det onda ögat stirrar ilsket på dem. Hans steg mot dem blir snabbare och med mer styrka. Bert står och fibblar med vapnet och svär högt.

-        Kom igen pappa! ropar My.

Sam letar efter något på marken, något han kan slå med om Ulven kommer närmare.

-        Men för sjutton gubbar, säger gubben och sliter vapnet ur händerna på Bert. Han siktar och skjuter.

Ur vapnet flyger en kraftig laserstråle som ser ut som ett gnistrande tomtebloss. Ljuset är så starkt att det inte går att se något och smällen är så hög att Sam får lock för öronen och alla ljud försvinner förutom ett entonigt pipande.

När ögonen hämtat sig från det kraftiga ljusskenet så rusar Bert fram till Ulven som ligger fallen till marken. De andra rusar också dit. Förutom gumman som fortfarande sitter fast i massagestolen.

Bert lyfter upp den rykande klädhögen som ligger på marken och de stirrar alla på den. För det är just inget annat än en klädhög. Inget blod, ingen kropp och ingen…

-        Pipan! Var är pipan? ropar Sam.

-        Vem tusan bryr sig om pipan! skriker gubben som nog också har fått problem med lock för öronen. Han är ju borta och han tog väl pipan med sig.

-        Men om han dog av vapnet, var är han då? skriker My. Var är kroppen?!

De skriker ut sina frågor i munnen på varandra allihop och rotar i klädhögen efter spår. Ljudet av sirener från brandbilar och polisbilar börjar nå fram i Sams pipande öron. Snart kommer elden att vara släckt. Men inte den oro som brinner i Sam. Ännu en gång vet han inte om Ulven är död eller levande. Han är försvunnen. För tillfället. Men det betyder inte att han är borta för alltid.

-          Slut     -

Kapitel 9. Den exploderande pipan del 2. Skrivet av 06 A.

06 A hade så mycket idéer på vad som skulle hända att det inte fick plats i ett kapitel. Därför är det två delar och detta är del 2. För att läsa första delen - läs kapitel 8.

Sam känner hur Ulven närmar sig honom bakifrån. Han rundar stolen som Sam sitter i, kliver över Sams kräk på golvet och böjer fram sitt ansikte nära Sam. Deras ögon möts. Sam stirrar rakt in i det uppsvällda vita ögat och han är på väg att kräkas igen. Ulvens stinkande andedräkt blandas med doften av kräk, pipa och järn.

-        Du trodde på allvar att du skulle komma undan mig? Att du skulle få leva i lugn och ro i ditt nya fina hemland? Efter det som du och din pappa gjorde mot mig?

Ulven spottar Sam i ansiktet.

-        Din far var den störste svikaren som världen skådat, väser Ulven. Och det var ett nöje att döda honom.

Ulven har plockat fram sin kniv och han håller den framför Sams ansikte.

-        Och snart är det din tur.

Sam känner hur hans kropp börjar skaka. Han börjar hacka tänder. Han har varit med om det många gånger och han vet vad det handlar om, det är skräcken. Skräcken som håller på att ta över hela hans kropp och sinne.

Ulven skrattar och vänder sig mot Bert.

-        Har du fixat maskinen? Funkar den nu?

-        Jag tror det, svarar Bert och sträcker på sig.

-        Fint, svarar Ulven.

Sen får han syn på gumman.

-        Vem tusan är det där?

-        Det är en lång historia, svarar Bert.

Sam får syn på något som ligger uppe på en av hyllorna i bokhyllan. Det är fodralet till vapnet! Det enda vapnet som kan döda Ulven. Hur har det hamnat där? Han hade ju gömt det på ett säkert ställe. Ulven följer Sams blick och går fram till hyllan.

-        Vapnet är inte din hemlighet längre, Sam. Vi har hittat det.

-        Hur då? viskar Sam.

-        Kom ihåg att jag ska få en del av makten också, säger Bert plötsligt. Maskinen som ska göra dig starkare ska göra även mig starkare.

Ulven tar upp kniven igen och håller den framför Bert.

-        Aldrig i livet! säger Ulven.

-        Men du har lovat! säger Bert och Sam ser hur han knyter händerna.

-        Och sedan när håller jag vad jag lovar? väser Ulven mellan tänderna. Men nu ska vi se till att få saker gjort här. Pojken ska dö. Men först ska vi prova maskinen.

Då flyger dörren upp igen och in stormar gubben. Han rusar in och ställer sig bredvid Sam och tittar sig misstänksamt omkring.

-        Var är hon?

-        Vem är du?! ryter Ulven och håller upp kniven.

Gubben lyfter sin käpp och slår ilsket till Ulven så att kniven flyger iväg. Så får han syn på gumman och då ser han lite lugnare ut.

-        Jag har gps på gumman eftersom hon går vilse ibland och hon har inte svarat i telefon på flera timmar. Varför är hon fastbunden förresten?

-        För att hon är min fånge, säger Ulven som har återfått fattningen efter gubbens utspel med käppen. Ulven tänder sin pipa och stirrar elakt på gubben.

-        Din vaddå? Och varför är pojken bunden?

Gubben pekar på Sam med käppen.

-        För att Ulven ska döda honom! Och han ska döda gumman också! säger My.

Gubben stirrar på My. Sen är det som om en bomb exploderar inom honom. Han börjar slå vilt omkring sig med käppen. Buddhastatyn flyger i golvet. Lampan i taket går i kras. Han slår mot Ulven som chockad backar mot väggen, men han hinner inte värja sig. Käppen slår till pipan som Ulven har i munnen så att den exploderar i småbitar. En glödande bit tobak får fäste i gardinen och börjar pyra. Sen träffar käppen Ulven rakt i tinningen så att han svimmar av och faller ner på golvet.

De andra i rummet tittar på honom och håller andan. Sen vänder Bert blicken mot gubben.

-        Dig är det minsann krut i, säger han.

-        Kom nu, vi måste sticka ut! ropar My. Det brinner i gardinen!

-        Släck elden! ropar Sam och hostar av röken.

-        Nej, vi låter honom brinna inne, svarar Bert.

-        Nej, ropar My och lägger sina armar runt Sam. Vi måste rädda honom!

-        Jag menar inte Sam, jag menar Ulven! Vi låter Ulven brinna upp, säger Bert.

Gubben rusar fram till gumman och försöker få loss henne.

-        Kör ut stolen istället! ropar Bert. Den har hjul.

Bert sliter loss repen som Sam är fastbunden med och de rusar ut allihop.

-        Jag måste rädda maskinen, säger Bert.

-        Du hinner inte! skriker My och börjar hosta.

Elden har tagit sig ordentligt och hela bokhyllan brinner. Bert försöker gå mot maskinen men lågorna i bokhyllan kastar sig mot honom. De snubblar allihop ut i hallen och ut ur huset.

-        Vi måste ringa brandkåren, säger gubben.

-        Vänta en liten stund, säger Bert.

-        Är du inte klok? säger gubben.

-        Vi måste vänta en stund till, säger Bert.

-        Varför? undrar gubben.

Bert svarar inte. Men det gör Sam.

-        Så att vi är säkra på att Ulven inte återuppstår den här gången.

Då börjar gumman att röra på sig. Hon slår upp ögonen och gäspar.

-        Jisses, det där var en riktigt bra massagestol. Jag tror visst att jag somnade en stund.

 

Kapitel 8. Den exploderande pipan del 1. Skrivet av 06 A.

06 A hade så mycket idéer på vad som skulle hända att det inte fick plats i ett kapitel. Därför är det två delar och detta är del 1. Mys pappa polisen har nu också fått ett namn - Bert.

 

 

Sam vaknar av att han känner sig illamående. Det känns som om världen gungar under honom och ljuset svider i ögonen när han försöker öppna dem. Var är han någonstans? Han lyfter huvudet som känns lika tungt som en stor sten.

Han sitter fastbunden i en stol och My går fram och tillbaka framför honom på golvet. Hon har inte märkt att han har vaknat. De befinner sig i ett ganska litet rum. Det verkar vara ett arbetsrum med ett stökigt skrivbord, en bokhylla som är full av böcker och en Buddhastaty som ler glatt mot Sam. Mys pappa Bert står i mitten av rummet och han är böjd över något som han fixar med, men han står med ryggen vänd åt Sam så Sam kan inte se vad det är han håller på med.

Gumman sitter också i rummet. Fastbunden i massagestolen som placerats vid fönstret. Hon snarkar högt och Sam ser att hon är glansig på hakan av saliv. Plötsligt hörs en kraftig ringsignal och den skär i öronen. Det är gummans telefon som ringer.

-        Shit, vad rädd jag blev, säger My.

Sam låtsas att han fortfarande sover och låter huvudet hänga. Men han sneglar upp lite försiktigt. Bert står och fibblar med gummans telefon.

-        Det är nog gubben som Sam och gumman bor med som ringer, säger My.

-        Kanske det, svarar Bert. Jag stänger av den fall i fall.

Sam sneglar på grejen som Bert stod och fixade med innan. Det är den silvriga saken under kåpan som Sam såg när han kom in i huset. Och nu ser han vad det är! Det är maskinen som Sams pappa uppfann och som skulle göra Ulvens makt starkare. Den som Sam och hans pappa förstörde! Det kan inte vara den, men ändå så ser den precis likadan ut.

-        Måste vi ge Sam till Ulven? frågar My. Han har blivit min vän och det känns fel alltihop.

-        Du vet att vi måste. Om vi inte ger Sam till Ulven och hjälper honom med maskinen så är det kört för oss, svarar Bert. Han kommer att döda oss båda två. Nu får vi bara hoppas att allt går som det ska. Ulven är ingen man leker med, det vet du ju. Och du har gjort ett bra jobb som har lockat hit Sam så vi kan överlämna honom.

-        Vad kommer Ulven att göra med Sam tror du? frågar My.

Sam sneglar upp på Bert och ser hur Bert drar fingret över halsen, som ett snitt av en kniv. Sam drar efter andan och både Bert och My tittar på honom.

-        Surprise! Han är vaken nu, säger Bert och går mot Sam.

Sam tittar på Bert. Hans smala ben och den stora magen som putar ut över byxlinningen. Den buskiga mustaschen som förlänger leendet i hans ansikte.

-        Släpp loss mig! ber Sam.

Han tittar vädjande på My men hon slår ner blicken. Gumman snarkar till extra högt borta i massagestolen. Sam försöker bända sig loss, men repet skär in i handlederna.

-        Vi kan inte göra det här! säger My. Vi måste rädda Sam!

-        Det måste vi inte alls, säger Bert.

Just då öppnas plötsligt dörren in till rummet. En stank av järn och pipa fyller genast Sams näsborrar och han kräks rakt ut på golvet. Han ser inte vem det är men han vet. Han hör den hesa rösten börja tala.

-        Nej, det har du rätt i Bert, det måste ni inte alls. Sam är min och nu ska han få lida så som jag har fått göra sedan han och hans usling till far förstörde min maskin.

Kapitel 7. Middagen. Skrivet av klass 06 C

Polisen, eller som det nu har visat sig – Mys pappa, sträcker fram handen mot My och hjälper henne ut ur kojan. Sam sitter kvar en stund och funderar. Han har fått en känsla av att Mys pappa bevakar honom och Sam undrar om det är så och i så fall varför.

Mys pappa kikar in i kojan igen.

-        Kommer du? My har sagt så många fina saker om dig där hemma och jag vill gärna bjuda dig på middag, säger han och ler ett vänligt leende.

-        Pappa, säger My utanför kojan. Ulven är tillbaka och han har börjat som vaktmästare på vår skola! Och han jagar Sam. Och kanske mig?

Sam håller andan. Ska My avslöja hans hemlighet nu? Var det dumt av honom att lita på henne? Men My säger inte mer. Hennes pappa granskar Sam och är på väg att säga något men det blir bara en suck. Sen tar han sats igen.

-        Sam, kom med oss hem. Ni är trygga där och jag har något jag vill berätta för dig. Men jag kan inte göra det här. Och ni kan ju inte sitta i en koja i natt, eller hur? Jag tror knappast den håller tätt om det börjar regna.

Han drar ner en bit mossa från taket av kojan så det drösslar ner jord över dem.

-        Vad ska du berätta för mig? frågar Sam och även om han försöka låta bli så blir han nyfiken.

-        Det är som sagt svårt att prata om det här. Men det har med din pappa att göra.

Sams hjärta börjar slå hårt i bröstet. Hårdare än det gjorde när han och My sprang i skogen tidigare.

-        Vad vet du om min pappa?!

-        Kom med oss hem Sam, så ska jag berätta. Jag lovar.

Han sträcker fram handen mot Sam och efter en stunds velande så tar Sam den. Men han känner varningsklockor ringa i huvudet. Det är något med Mys pappa som gör Sam misstänksam. Men han kan inte sätta fingret på vad det är.

När de kommer hem till My så tittar Sam på huset ordentligt. När de var hemma och packade hennes grejer så var han alldeles för rädd för att bry sig. Nu söker han efter spår på om han kan lita på My och hennes pappa.

Huset är modernt inrett, vitt och lite stelt. I hallen hänger svart- och vita foton som är ganska opersonliga. Men det som gör huset hemtrevligt är att det ändå är lite rörigt med kläder slängda här och där. Och på flera ställen står det olika sorters Buddhastatyer. Både som glad liten tjock gubbe och den fokuserade Buddha i lotusställning. Sam vet en del om Buddhismen och statyerna gör honom lugnare.

-        Vad blir det för mat? frågar My.

-        Tacos, svarar hennes pappa och stänger dörren in till ett rum vid hallen.

Sam blir nyfiken på vad som finns i det rummet och varför Mys pappa skyndade sig att stänga den. Sam tyckte att han såg en märklig sak där inne. En silvrig grej med en kåpa över. Han undrar vad det är.

Gumman skickar ett meddelande och frågar var han håller hus och Sam svarar som det är. Att han är hos My och ska äta middag. Hon verkar orolig och frågar efter adressen. Sam googlar den och skickar till henne.

Sam och My får ingen chans att prata ostört mer. De får hjälpa till med maten, hacka grönsaker och duka. Sam frågar när han ska få reda på vad det där med hans pappa. Men Mys pappa bara ler och säger att han ska ha tålamod.

När de ska äta efterrätten så ringer det på dörren. Mys pappa tittar förvånat ut mot hallen.

-        Vem kan det vara?

Han reser sig och går för att öppna. Sam spanar ut i hallen och ser att det är gumman som han bor hos. Han hör hur hon pratar med Mys pappa.

-        Vi har ju ansvaret för honom och jag blev lite orolig. De ringde från skolan och sa att han bara stuckit därifrån idag.

-        Jaha… svarar Mys pappa och låter henne komma in. Du får komma in och äta efterrätt med oss, vi skulle just börja.

Gumman kommer in i köket. Hon ger Sam en orolig blick.

-        Är allt som det ska?

Sam nickar och skäms lite. Hon bryr sig om honom och han har inte riktigt visat uppskattning för det.

-        Vi kan prata när vi kommer hem. Nu äter vi efterrätt, säger gumman och ger hon en klapp på kinden.

Det blir ganska stelt vid bordet när de äter. Sam undrar hur han ska göra får att få reda på det som Mys pappa skulle berätta. Gumman avbryter hans tankar och bryter tystnaden.

-        Är det där en massagestol? frågar hon och pekar på en stol som står vid väggen.

-        Ja, svarar Mys pappa. Vill du prova den?

-        Gärna, svarar gumman. Jag har hört att de ska vara bra mot värk i kroppen.

Mys pappa hjälper henne tillrätta i stolen. Frågar vilken sorts massage hon vill ha. Gumman lutar sig sen tillbaka och suckar nöjt. Det tar inte mer än en sekund förrän hon börjar snarka. Väldigt högt.

Sam tittar på My. Hon verkar konstig. Hennes ögon ser alldeles matta ut och så faller hon plötsligt ner mot bordet och somnar hon också.

-        Så Sam, nu är det bara du och jag, säger Mys pappa.

-        Vad har du gjort med dem? frågar Sam.

Han känner hur hans kropp börjar domna bort och hur han tappar kontrollen.

-        Din pappa är död Sam och det finns inte så mycket mer att säga om den saken. Jag jobbade med honom och Ulven, så jag vet.

-        Va? säger Sam och försöker fokusera medan allt börjar snurra.

Han känner hur det börjar rycka konstigt i kroppen. Den börjar skaka okontrollerat och när han försöker resa på sig så slår han ner en Buddhastaty som trillar i golvet och går i tusen bitar. Sen känner han hur han själv faller och allt blir svart.

 

Kapitel 6 - Hemligheten mellan Ulven och Sam. Skrivet av 06 b

Om det hade varit annorlunda så hade Sam njutit av att hålla Mys hand i sin medan de rusar ut genom bakdörren och ut i trädgården.

Gumman älskar sin trädgård och den svämmar över av vackra blommor. Hon börjar dock bli gammal och har svårt att rensa bort alla maskrosor som spridit ut sig över gräsmattan. Men Sam tycker om dem och deras lysande gula färg.

Sam haltar lite och ser att såret på benet blöder lite igen. Men det finns inte tid att bry sig om det. De hoppar över staketet och springer bort mot skogen.

Ingen av dem har behövt säga vart de är på väg. De vet redan. Kojan. Deras hemliga tillflyktsort. De håller fortfarande varandra i handen men måste släppa efter en stund eftersom de inte kan springa bredvid varandra på stigen.

Efter ett tag slutar de springa och lyssnar ut i skogen.

-         Jag tror inte att någon följer efter oss, viskar Sam.

De lyssnar koncentrerat båda två. Men allt som hörs är vinden i träden och ljudet av en moped långt bort.

-         Jag tror att jag kräks om jag springer mer, säger My och böjer sig fram.

-         Vi vilar i kojan, där är vi säkra, säger Sam och drar med sig henne.

När de krupit in i kojan så tar de upp brödet och bryter varsin bit.

-         Jag undrar varför Ulven har kommit hit och varför han har börjat jobba som vaktmästare på vår skola? säger My.

Hon har en rynka mellan ögonbrynen som gör henne ännu sötare, tycker Sam.

-         Jag tror att jag kanske vet… säger han tyst.

Han vet inte om han ska berätta. Det är en stor hemlighet han bär på. Men den skaver inom honom och det hade varit skönt att berätta den för någon. Men kan ha lita på My?

-         Vet du? Berätta! säger My och slänger in en marshmallows i munnen.

Sam tar också en men det söta växer i munnen på ett sätt som gör att han måste spotta ut den. Den vita geggan på marken får honom att tänka på Ulvens öga.

-         Lovar du att inte berätta för någon?

-         Såklart jag lovar! Berätta nu!

Sam tar sats.

-         Ulven var en vän till min pappa en gång, pappa kallade Ulven för sin farbror. Men jag vet inte om vi är släkt på riktigt.

My drar efter andan och hoppar instinktivt en bit bakåt. Sam tittar sårat på henne.

-         Förlåt, ber hon. Det är ju inte ditt fel om ni är släkt. Berätta klart.

-         Pappa hjälpte Ulven att skapa en slags maskin som kan göra Ulven ännu starkare och mäktigare än han redan är. Ulven är liksom inte riktigt mänsklig. Det är som om han är all ondska samlad i en. Och pappa var uppfinnare. Pappa förstod inte först hur allvarligt det var och hur elak Ulven är, säger Sam dystert.

-         Var är din pappa nu?

-         Död. Dödad av Ulven, svarar Sam sammanbitet. Men de finns de som säger att han lever. Att han fejkade sin död för att skydda mig. För om pappa inte kan göra Ulvens uppfinning, så är det ingen idé att Ulven jagar mig längre.

-         Jag är ledsen Sam, säger My och lägger sin hand på hans ben. Vad hände med maskinen?

-         Pappa och jag förstörde den. Och pappa skapade istället ett vapen som kan döda Ulven. Det är det enda vapen som kan förinta honom.

-         Var finns vapnet? frågar My upphetsat.

-         Det kan jag inte berätta, jag är den enda som vet det. Och jag tror att Ulven på något sätt har fått reda på det och att det är därför han jagar mig. När jag var fånge hos honom så bad han mig att hjälpa honom med en sak, men jag rymde istället.

Sam ska berätta mer men då hör de plötsligt hur en gren knäcks i skogen. De stelnar till och tittar förskräckt på varandra. De hör ännu en gren som knäcks.

De kryper ihop längst in i kojan och väntar. Ett tag verkar de som om de inbillat sig. De hör bara vinden som rör sig i träden och fåglar som kvittrar.

Men så hör de tydligt att någon är precis utanför kojan. Och ett ansikte kikar in.

-         Pappa! säger My.

Sam känner igen polisen som tittar in i kojan. Det är polisen som han sett lite överallt i staden. Och den polis som försvann spårlöst en dag när Sam gick förbi honom på gatan.

-         Tack och lov att du lever My, säger Mys pappa. Sen vänder han blicken mot Sam och säger, lite hårdare: Och äntligen hittade jag dig Sam.