Kapitel 7. Middagen. Skrivet av klass 06 C

Polisen, eller som det nu har visat sig – Mys pappa, sträcker fram handen mot My och hjälper henne ut ur kojan. Sam sitter kvar en stund och funderar. Han har fått en känsla av att Mys pappa bevakar honom och Sam undrar om det är så och i så fall varför.

Mys pappa kikar in i kojan igen.

-        Kommer du? My har sagt så många fina saker om dig där hemma och jag vill gärna bjuda dig på middag, säger han och ler ett vänligt leende.

-        Pappa, säger My utanför kojan. Ulven är tillbaka och han har börjat som vaktmästare på vår skola! Och han jagar Sam. Och kanske mig?

Sam håller andan. Ska My avslöja hans hemlighet nu? Var det dumt av honom att lita på henne? Men My säger inte mer. Hennes pappa granskar Sam och är på väg att säga något men det blir bara en suck. Sen tar han sats igen.

-        Sam, kom med oss hem. Ni är trygga där och jag har något jag vill berätta för dig. Men jag kan inte göra det här. Och ni kan ju inte sitta i en koja i natt, eller hur? Jag tror knappast den håller tätt om det börjar regna.

Han drar ner en bit mossa från taket av kojan så det drösslar ner jord över dem.

-        Vad ska du berätta för mig? frågar Sam och även om han försöka låta bli så blir han nyfiken.

-        Det är som sagt svårt att prata om det här. Men det har med din pappa att göra.

Sams hjärta börjar slå hårt i bröstet. Hårdare än det gjorde när han och My sprang i skogen tidigare.

-        Vad vet du om min pappa?!

-        Kom med oss hem Sam, så ska jag berätta. Jag lovar.

Han sträcker fram handen mot Sam och efter en stunds velande så tar Sam den. Men han känner varningsklockor ringa i huvudet. Det är något med Mys pappa som gör Sam misstänksam. Men han kan inte sätta fingret på vad det är.

När de kommer hem till My så tittar Sam på huset ordentligt. När de var hemma och packade hennes grejer så var han alldeles för rädd för att bry sig. Nu söker han efter spår på om han kan lita på My och hennes pappa.

Huset är modernt inrett, vitt och lite stelt. I hallen hänger svart- och vita foton som är ganska opersonliga. Men det som gör huset hemtrevligt är att det ändå är lite rörigt med kläder slängda här och där. Och på flera ställen står det olika sorters Buddhastatyer. Både som glad liten tjock gubbe och den fokuserade Buddha i lotusställning. Sam vet en del om Buddhismen och statyerna gör honom lugnare.

-        Vad blir det för mat? frågar My.

-        Tacos, svarar hennes pappa och stänger dörren in till ett rum vid hallen.

Sam blir nyfiken på vad som finns i det rummet och varför Mys pappa skyndade sig att stänga den. Sam tyckte att han såg en märklig sak där inne. En silvrig grej med en kåpa över. Han undrar vad det är.

Gumman skickar ett meddelande och frågar var han håller hus och Sam svarar som det är. Att han är hos My och ska äta middag. Hon verkar orolig och frågar efter adressen. Sam googlar den och skickar till henne.

Sam och My får ingen chans att prata ostört mer. De får hjälpa till med maten, hacka grönsaker och duka. Sam frågar när han ska få reda på vad det där med hans pappa. Men Mys pappa bara ler och säger att han ska ha tålamod.

När de ska äta efterrätten så ringer det på dörren. Mys pappa tittar förvånat ut mot hallen.

-        Vem kan det vara?

Han reser sig och går för att öppna. Sam spanar ut i hallen och ser att det är gumman som han bor hos. Han hör hur hon pratar med Mys pappa.

-        Vi har ju ansvaret för honom och jag blev lite orolig. De ringde från skolan och sa att han bara stuckit därifrån idag.

-        Jaha… svarar Mys pappa och låter henne komma in. Du får komma in och äta efterrätt med oss, vi skulle just börja.

Gumman kommer in i köket. Hon ger Sam en orolig blick.

-        Är allt som det ska?

Sam nickar och skäms lite. Hon bryr sig om honom och han har inte riktigt visat uppskattning för det.

-        Vi kan prata när vi kommer hem. Nu äter vi efterrätt, säger gumman och ger hon en klapp på kinden.

Det blir ganska stelt vid bordet när de äter. Sam undrar hur han ska göra får att få reda på det som Mys pappa skulle berätta. Gumman avbryter hans tankar och bryter tystnaden.

-        Är det där en massagestol? frågar hon och pekar på en stol som står vid väggen.

-        Ja, svarar Mys pappa. Vill du prova den?

-        Gärna, svarar gumman. Jag har hört att de ska vara bra mot värk i kroppen.

Mys pappa hjälper henne tillrätta i stolen. Frågar vilken sorts massage hon vill ha. Gumman lutar sig sen tillbaka och suckar nöjt. Det tar inte mer än en sekund förrän hon börjar snarka. Väldigt högt.

Sam tittar på My. Hon verkar konstig. Hennes ögon ser alldeles matta ut och så faller hon plötsligt ner mot bordet och somnar hon också.

-        Så Sam, nu är det bara du och jag, säger Mys pappa.

-        Vad har du gjort med dem? frågar Sam.

Han känner hur hans kropp börjar domna bort och hur han tappar kontrollen.

-        Din pappa är död Sam och det finns inte så mycket mer att säga om den saken. Jag jobbade med honom och Ulven, så jag vet.

-        Va? säger Sam och försöker fokusera medan allt börjar snurra.

Han känner hur det börjar rycka konstigt i kroppen. Den börjar skaka okontrollerat och när han försöker resa på sig så slår han ner en Buddhastaty som trillar i golvet och går i tusen bitar. Sen känner han hur han själv faller och allt blir svart.

 

Kapitel 6 - Hemligheten mellan Ulven och Sam. Skrivet av 06 b

Om det hade varit annorlunda så hade Sam njutit av att hålla Mys hand i sin medan de rusar ut genom bakdörren och ut i trädgården.

Gumman älskar sin trädgård och den svämmar över av vackra blommor. Hon börjar dock bli gammal och har svårt att rensa bort alla maskrosor som spridit ut sig över gräsmattan. Men Sam tycker om dem och deras lysande gula färg.

Sam haltar lite och ser att såret på benet blöder lite igen. Men det finns inte tid att bry sig om det. De hoppar över staketet och springer bort mot skogen.

Ingen av dem har behövt säga vart de är på väg. De vet redan. Kojan. Deras hemliga tillflyktsort. De håller fortfarande varandra i handen men måste släppa efter en stund eftersom de inte kan springa bredvid varandra på stigen.

Efter ett tag slutar de springa och lyssnar ut i skogen.

-         Jag tror inte att någon följer efter oss, viskar Sam.

De lyssnar koncentrerat båda två. Men allt som hörs är vinden i träden och ljudet av en moped långt bort.

-         Jag tror att jag kräks om jag springer mer, säger My och böjer sig fram.

-         Vi vilar i kojan, där är vi säkra, säger Sam och drar med sig henne.

När de krupit in i kojan så tar de upp brödet och bryter varsin bit.

-         Jag undrar varför Ulven har kommit hit och varför han har börjat jobba som vaktmästare på vår skola? säger My.

Hon har en rynka mellan ögonbrynen som gör henne ännu sötare, tycker Sam.

-         Jag tror att jag kanske vet… säger han tyst.

Han vet inte om han ska berätta. Det är en stor hemlighet han bär på. Men den skaver inom honom och det hade varit skönt att berätta den för någon. Men kan ha lita på My?

-         Vet du? Berätta! säger My och slänger in en marshmallows i munnen.

Sam tar också en men det söta växer i munnen på ett sätt som gör att han måste spotta ut den. Den vita geggan på marken får honom att tänka på Ulvens öga.

-         Lovar du att inte berätta för någon?

-         Såklart jag lovar! Berätta nu!

Sam tar sats.

-         Ulven var en vän till min pappa en gång, pappa kallade Ulven för sin farbror. Men jag vet inte om vi är släkt på riktigt.

My drar efter andan och hoppar instinktivt en bit bakåt. Sam tittar sårat på henne.

-         Förlåt, ber hon. Det är ju inte ditt fel om ni är släkt. Berätta klart.

-         Pappa hjälpte Ulven att skapa en slags maskin som kan göra Ulven ännu starkare och mäktigare än han redan är. Ulven är liksom inte riktigt mänsklig. Det är som om han är all ondska samlad i en. Och pappa var uppfinnare. Pappa förstod inte först hur allvarligt det var och hur elak Ulven är, säger Sam dystert.

-         Var är din pappa nu?

-         Död. Dödad av Ulven, svarar Sam sammanbitet. Men de finns de som säger att han lever. Att han fejkade sin död för att skydda mig. För om pappa inte kan göra Ulvens uppfinning, så är det ingen idé att Ulven jagar mig längre.

-         Jag är ledsen Sam, säger My och lägger sin hand på hans ben. Vad hände med maskinen?

-         Pappa och jag förstörde den. Och pappa skapade istället ett vapen som kan döda Ulven. Det är det enda vapen som kan förinta honom.

-         Var finns vapnet? frågar My upphetsat.

-         Det kan jag inte berätta, jag är den enda som vet det. Och jag tror att Ulven på något sätt har fått reda på det och att det är därför han jagar mig. När jag var fånge hos honom så bad han mig att hjälpa honom med en sak, men jag rymde istället.

Sam ska berätta mer men då hör de plötsligt hur en gren knäcks i skogen. De stelnar till och tittar förskräckt på varandra. De hör ännu en gren som knäcks.

De kryper ihop längst in i kojan och väntar. Ett tag verkar de som om de inbillat sig. De hör bara vinden som rör sig i träden och fåglar som kvittrar.

Men så hör de tydligt att någon är precis utanför kojan. Och ett ansikte kikar in.

-         Pappa! säger My.

Sam känner igen polisen som tittar in i kojan. Det är polisen som han sett lite överallt i staden. Och den polis som försvann spårlöst en dag när Sam gick förbi honom på gatan.

-         Tack och lov att du lever My, säger Mys pappa. Sen vänder han blicken mot Sam och säger, lite hårdare: Och äntligen hittade jag dig Sam.