Om det hade varit annorlunda så hade Sam njutit av att hålla
Mys hand i sin medan de rusar ut genom bakdörren och ut i trädgården.
Gumman älskar sin trädgård och den svämmar över av vackra
blommor. Hon börjar dock bli gammal och har svårt att rensa bort alla maskrosor
som spridit ut sig över gräsmattan. Men Sam tycker om dem och deras lysande
gula färg.
Sam haltar lite och ser att såret på benet blöder lite igen.
Men det finns inte tid att bry sig om det. De hoppar över staketet och springer
bort mot skogen.
Ingen av dem har behövt säga vart de är på väg. De vet
redan. Kojan. Deras hemliga tillflyktsort. De håller fortfarande varandra i
handen men måste släppa efter en stund eftersom de inte kan springa bredvid
varandra på stigen.Efter ett tag slutar de springa och lyssnar ut i skogen.
- Jag tror inte att någon följer efter oss, viskar
Sam.
De lyssnar koncentrerat båda två. Men allt som hörs är
vinden i träden och ljudet av en moped långt bort.
- Jag tror att jag kräks om jag springer mer,
säger My och böjer sig fram.
- Vi vilar i kojan, där är vi säkra, säger Sam och
drar med sig henne.
När de krupit in i kojan så tar de upp brödet och bryter
varsin bit.
- Jag undrar varför Ulven har kommit hit och
varför han har börjat jobba som vaktmästare på vår skola? säger My.
Hon har en rynka mellan ögonbrynen som gör henne ännu
sötare, tycker Sam.
- Jag tror att jag kanske vet… säger han tyst.
Han vet inte om han ska berätta. Det är en stor hemlighet
han bär på. Men den skaver inom honom och det hade varit skönt att berätta den
för någon. Men kan ha lita på My?
- Vet du? Berätta! säger My och slänger in en marshmallows
i munnen.
Sam tar också en men det söta växer i munnen på ett sätt som
gör att han måste spotta ut den. Den vita geggan på marken får honom att tänka
på Ulvens öga.
- Lovar du att inte berätta för någon?
- Såklart jag lovar! Berätta nu!
Sam tar sats.
- Ulven var en vän till min pappa en gång, pappa
kallade Ulven för sin farbror. Men jag vet inte om vi är släkt på riktigt.
My drar efter andan och hoppar instinktivt en bit bakåt. Sam
tittar sårat på henne.
- Förlåt, ber hon. Det är ju inte ditt fel om ni
är släkt. Berätta klart.
- Pappa hjälpte Ulven att skapa en slags maskin
som kan göra Ulven ännu starkare och mäktigare än han redan är. Ulven är liksom
inte riktigt mänsklig. Det är som om han är all ondska samlad i en. Och pappa
var uppfinnare. Pappa förstod inte först hur allvarligt det var och hur elak
Ulven är, säger Sam dystert.
- Var är din pappa nu?
- Död. Dödad av Ulven, svarar Sam sammanbitet. Men de finns de som säger att han lever. Att han fejkade sin död för att skydda mig. För om pappa inte kan göra Ulvens uppfinning, så är det ingen idé att Ulven jagar mig längre.
- Jag är ledsen Sam, säger My och lägger sin hand
på hans ben. Vad hände med maskinen?
- Pappa och jag förstörde den. Och pappa skapade istället
ett vapen som kan döda Ulven. Det är det enda vapen som kan förinta honom.
- Var finns vapnet? frågar My upphetsat.
- Det kan jag inte berätta, jag är den enda som
vet det. Och jag tror att Ulven på något sätt har fått reda på det och att det är därför han jagar mig. När jag var fånge hos honom så bad han mig att hjälpa honom med en sak, men jag rymde istället.
Sam ska berätta mer men då hör de plötsligt hur en gren
knäcks i skogen. De stelnar till och tittar förskräckt på varandra. De hör ännu
en gren som knäcks.
De kryper ihop längst in i kojan och väntar. Ett tag verkar de
som om de inbillat sig. De hör bara vinden som rör sig i träden och fåglar som
kvittrar.
Men så hör de tydligt att någon är precis utanför kojan. Och
ett ansikte kikar in.
- Pappa! säger My.
Sam känner igen polisen som tittar in i kojan. Det är
polisen som han sett lite överallt i staden. Och den polis som försvann
spårlöst en dag när Sam gick förbi honom på gatan.
- Tack och lov att du lever My, säger Mys pappa.
Sen vänder han blicken mot Sam och säger, lite hårdare: Och äntligen hittade jag dig Sam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar