Kapitel 4 - Städskrubben. Skrivet av klass 06 C

Hela natten drömmer han om den onde.

Den onde har många namn och ingen vet vad han heter egentligen. Ulven kallar de flesta honom. Det är ett annat ord för varg.

Det är ett passande namn på en ond man som äter barn. I alla fall sägs det att han gör det och att det förklarar varför han luktar järn. Det är bloddoften som satt sig i honom.

Han luktar även piprök. Jämt går han med en pipa i munnen och puffar ut stinkande rök.

Det sägs att Ulven också blev kidnappad när han var barn. Av vem och varför vet ingen. Men någonting hände med hans öga den gången. Så han blev halvt blind.

Han har ett normalt fast ondskefullt öga och ett öga som är alldeles vitt och svullet. Som om det har ruttnat och svällt och håller på att explodera inifrån.

Han har alltid en mörk hatt som lägger hans ansikte i skugga.

Det sägs också att den onde är ättling till Hitler. Han avskyr mörkhyade. Fast äta dem kan han. Då spelar hudfärgen ingen roll.

Han vaknar kallsvettig och laken har trasslat sig runt hans kropp. Det känns som om Ulven står och hänger över honom. Som om han lagt sina händer runt hans hals och försöker strypa honom.

Men rummet är tomt.

Klockan är 06:45 och det är ingen idé att somna om.

Han går upp och klär på sig.

Han möter gubben i köket och som vanligt blir han sur och bankar med sin käpp i golvet.

-          Inte ens mitt morgonkaffe kan jag få dricka ifred från dig, din lille råtta.

Gumman kommer in i köket och då flinar gubben upp i ett falskt leende.

-          God morgon sköna böna, säger han.

-          Jaja, svarar gumman och tar sin kaffekopp. Inte behöver du fjäska för mig innan morgonkaffet.

På väg till skolan möter han henne. Sin nya vän. Hon bor ganska nära så de kan ha sällskap till skolan. Det känns mycket lättare att komma in i korridorerna när hon går bredvid. De stirrande blickarna blir lättare att bemöta. Hon verkar vara populär och många kommer fram och pratar med henne.

Han kan fortfarande inte hänga med i allt de säger. Ibland får hon översätta. Och en gång lägger hon sin hand på hans axel när hon gör det. Som om de hör ihop.

På rasten blir han ensam i korridoren. Hon har gått före till slöjden och han ska precis gå ut när ett gäng på tre killar stannar honom i korridoren.

-          Du, din lilla trädgårdstomte. Vi vill visa dig ett rum som du bör känna till.

Han känner genast i magen att de här killarna inte är av den schyssta sorten. Han försöker skoja med dem. Fråga om de inte kan köra en duell med sten sax påse. Att det är mer rättvist än att slåss.

För det känns som det är slåss de vill göra.

-          Du ska få se skolans magiska rum, säger en av killarna och tar tag i hans krage och puttar in honom bakom en dörr som han sedan smäller igen. Det är en ära för en sådan som dig att ens få tillträde dit.

-          Hälsa mössen och spindlarna, säger en annan.

Han är inte rädd för möss eller spindlar. De skulle bara veta hur stora råttorna var när han var instängd hos Ulven. Och hur vass kniven var. Den som Ulven tryckte in i hans mage en gång. Han var så nära att dö den gången.

Det är en städskrubb som de stängt in honom i. Han råkar välta en skurhink.

Dörren är låst så han fördriver tiden med att öppna ett skåp. Då faller det ut toalettrullar över honom och ut över golvet.

Skåpet är stort och han skulle kunna gömma sig i det. Så om killarna kommer in så är han borta. Då kommer de säkert att undra. Och precis när de ska öppna skåpet kan han hoppa ut och skrämma dem.

Han sparar en liten glipa för att kunna kika ut.

Plötsligt kommer någon in i skrubben. På kläderna ser det ut som en vaktmästare. Men han ser inte vaktmästarens ansikte. En underlig doft letar sig in i skåpet. En doft av järn och pipa.

Kapitel 3 - En vän? Skrivet av klass 06 B

Han sitter där på golvet en stund. Med lappen i handen. Det drar in kylig luft från hålet i fönstret. När han kastade sig ner på golvet hade han dessutom vält sitt glas med vatten över byxorna. Så de är blöta och kalla. Som om han kissat på sig. Det har han gjort många gånger i sitt hemland. Speciellt när han var hos den onde. Det är konstigt att man kan kissa på sig trots att man inte fått något att dricka på flera dagar.

Han drar av sig de blöta byxorna och hänger dem över badkaret i badrummet.

Plötsligt hörs en vass signal genom huset och han tappar nästan balansen av rädsla. Men så inser han att det är någon som ringer på ytterdörren.

Han går för att öppna. Men han kikar först ut genom den lilla fönsterrutan bredvid dörren. Det är hon! Tjejen i hans klass som han satt bredvid igår på uppropet. Hon som inte svarade honom när han försökte prata med henne vid havet.

Ändå tvekar han inte för att öppna dörren.

-          Hej, säger hon.

-          Hej.

Hon verkar nervös och pillar med fingrarna i sitt hår.

-          Jag ville bara säga förlåt. För att jag inte pratade med dig. Jag vet hur det är att vara ny och komma ifrån ett land som ingen riktigt känner till egentligen.

Hon säger det där på hans språk och det pirrar till i honom av glädje när han hör sina egna ord ur hennes mun. Han får genast en idé.

-          Kom! Jag ska visa dig ett ställe, säger han och går ut genom dörren.

-          Men, ska du inte sätta på dig byxor först? frågar hon och skrattar.

Han tittar ner och inser att han glömt sätta på sig byxor innan han öppnade dörren. Det bränner lite om kinderna. Men han skrattar han också.

Han tar henne till kojan i skogen. Han säger att det kan få vara hennes ställe också. Hon verkar bli glad för det och de pratar om allt möjligt. Om hemlandet. Om den onde. Hon har också blivit bortrövad en gång. Men lyckades fly. Men den onde är inte arg på henne. Hon tror inte att han minns henne längre, det var ju så många barn där.

Han berättar inte om att den onde jagar honom. För han vågar inte avslöja varför.

De skiljs åt när de kommer ut från skogen igen. Och när han kommer till huset så har det gamla paret som han bor hos kommit hem. Gumman kastar sig runt hans hals.

-          Där är du! Var har du varit? Vi såg just att någon kastat in en sten och vi trodde du var i fara. Tack och lov för att du lever!

Det är skönt att bli kramad. Hon är snäll. Och luktar gott. Till skillnad från huset som är ganska gammalt och luktar mögel.

Gubben står och tittar på honom bakom tanten. Hans blick är hård och i handen håller han som vanligt sin käpp.

-          Polisen vet om vad som hänt, säger han. Men de har inte tid att komma hit. De har väl fullt upp med annat skit.

När han säger det slår han käppen hårt i golvet.

-          Strunt i det nu, säger gumman. Jag ska gå och hämta en tröja åt dig, du är kall lille vän.

Hon går upp för trappan. Gubben tar genast ett par steg mot honom. Han luktar illa från munnen när han viskar och ur näsan sticker det ut några långa hårstrån.

-          Du ska veta att jag aldrig ville ha hit dig. Det var min fru som ville det och jag gör allt för henne. Men du ska veta att jag tycker att du är mindre värd än en kloakråtta.

Gubben slår käppen i golvet så att den landar på hans tår. Det ilar till av smärta, men han skriker inte. Han sväljer skriket och ilskan.

När han lägger sig den kvällen känns det som om någon är i rummet. Han har två stycken att oroa sig för nu. Den onde och gubben. Och för den som kastade stenen, vem det nu kan vara. Den onde kan inte ha hunnit hit redan. Eller? Han tittar sig omkring i rummet för att försäkra sig om att ingen av dem är där. Han tittar till och med under sängen.

Sen drar han täcket upp till hakan och försöker tänka på sin nya vän. Hennes skratt och hennes glada ögon. Och han försöker känna tacksamhet trots allt som hänt.

Kapitel 2 - Säker eller osäker. Skrivet av klass 06 A

Hela dagen fortsätter på samma sätt. Han försöker närma sig de andra i klassen. Säga något roligt eller intressant. Men alla bemöter honom med tystnad. Blickar som tittar bort eller neråt.

Fröken säger att det kan ta tid. Att de andra inte förstår hans språk så bra. Hon klappar honom på axeln och ler ett snett leende som inte når ögonen.

På väg hem från skolan går han en omväg och in i skogen som ligger bakom hans hus. Skogen lockar på honom och han har gott om tid att undersöka den. Den är inte alls som skogen där hemma. Den här är mörkare och mer sorgsen. Träden står tätt ihop och han får flera gånger ta bort spindelväv från ansiktet.

Ganska snart hittar han en koja som ser helt fallfärdig ut. Den ligger på en plats som inte är så mörk. Solen lyckas ta sig ner mellan träden. Han slänger väskan på marken och kryper in. Detta ska bli hans ställe. Där han kan tänka och gömma sig. Från allt som är farligt.

 Han börjar tänka på det där farliga. Som fanns därhemma. Om hur han blev bortrövad. Inte fick någon mat. Blev slagen. Tårarna kommer genast men han gnider bort dem med handen.

 Han bestämmer sig för att fixa kojan så den blir hel och tät. Hela eftermiddagen sliter han och först när hungern river i magen ger han sig av hemåt.

På vägen hem kommer det en polis gående på trottoaren. Polisen är helt ensam. Han nickar när de går förbi varandra och polisen nickar tillbaka. Men när han vänder sig om för att titta vart polisen är på väg, så är han borta. Helt spårlöst!

Han tittar sig runtomkring men ingenstans är polisen. Bara lite vanligt folk som är på väg hem eller bort. Barn, en hund, en som pratar högt i sin mobiltelefon. Men polisen är som uppslukad av jorden.

Huset är tomt när han kommer hem. Men det spelar ingen roll. Han värmer en pizza i micron och äter den medan han tittar på mobilen. Han läser en nyhetstidning från sitt hemland.

En massa folk har försvunnit. Igen. Det är barn denna gången också. Han får en klump i magen när han läser det och pizzan är inte god längre. Men så kommer iskylan. Det står att den onde mannen lever. Han som rövade bort honom en gång. Han som dödade en massa barn. Han som alla trodde var död, han lever.

Han läser artikeln noga och med bultande hjärta. Det är de sista raderna som får honom att vilja fly igen. Det står att den onde mannen har begett sig av från landet. Att flera vittnen har sett honom på flygplatsen.

Vart är den onde på väg? Men han vet. Den onde är på väg hit. För att hitta honom.  Den onde har inte glömt och nu är han på väg för att fånga honom igen!

Just när han tänker det känns det som att jorden exploderar och han kastar sig ner på golvet. Vad var det? En bomb? Men det är ingen bomb. Det är en tegelsten som kommit infarande genom fönsterrutan. Det ligger krossat glas överallt.

Det sitter en lapp på tegelstenen och försiktigt lirkar han loss den ur snöret som är knutet runtom.

”Spring det fortaste du kan. Du är snart död”, står det på lappen.

Han trodde att allt skulle bli lättare och kanske till och med bra här. En ny start i livet. Men han hade tydligen fel.

 

Kapitel 1 - Av Dan Höjer

Badplatsen ligger öde. Bara några måsar skränar ute på bryggorna.

 

Konstigt, tänker han. Fröken sa ju att vi skulle ses vid badet.

Det är augusti och andra dagen efter sommarlovet, och mjukstart med morgondopp i det varma havet.

Han går runt och letar ett tag, men viken är helt tom på folk. Till slut sätter han sig ner längst ut på bryggan. Han kanske har missuppfattat tiden?

Det är en vacker plats, ganska likt hemma, tänker han. Vågorna slår mot stenhällarna så att skummet blåser in över land. Det luktar tång och hav.

Då hör han plötsligt skrik och tjoande långt borta. Det verkar komma från andra sidan udden.

Han reser sig, tar på ryggsäcken och springer mot ljudet. När han rundar udden ser han dem direkt. Fast det var första dagen i går så känner han igen flera stycken i klassen.

Fröken ser honom svänga runt kröken och möter honom.

– Hej, säger hon. Kommer du därifrån?

Han nickar.

– Jaha, ja just det… fortsätter hon. Badbryggorna har ingen använt på trettio år. Nu för tiden badar vi från klipporna. Men det kan ju inte du veta…

 

Han byter om i en badhytt.  Sedan bestämmer han sig för att vara modig. I går var det bara upprop, inte en enda rast. Så då hann han inte prata med någon.

Han säger hej till tjejen som satt bredvid honom i klassrummet i går. Nu sitter hon på en bänk utanför badhytten och pratar med en kompis. Båda tystnar när han kommer fram. Men ingen svarar. De tittar ner i marken och rodnar.

 

Han känner sig dum. Det var ju inte meningen att tränga sig på, men de verkar ändå tycka att han gör det. Eller så är de bara blyga, tänker han.

Han vänder sig om och ser några killar vid en trampolin som sticker ut från en klippa. De verkar tävla i att göra konstiga hopp.

 En gör bomben och de andra skrattar åt att plasket är så löjligt litet.

Jag ska visa min specialare, tänker han och tar sats.

Han springer förbi killarna och gör en perfekt volt. Men killarna stirrar bara på honom. Ingen säger någonting. De vänder sig om och går därifrån.

Vad gör jag för fel? tänker han.

Han går runt för sig själv på stranden och hittar en kvarglömd plastboll som han börjar hatta med. Han är ganska duktig och klarar lätt att göra femtio med fötter och knän.

Han ser att några tittar på honom i smyg. Så han missar med flit så att bollen studsar åt deras håll.

Men fast bollen rullar framför fötterna på en kille så låter han den bara ligga kvar.

Efter en kvart ropar fröken att det är dags att byta om och gå till skolan.

Han suckar och går mot badhytten igen.

Jag måste komma på något sätt att få en vän här, tänker han. Men jag förstår inte riktigt hur det skulle gå till.