Kapitel 3 - En vän? Skrivet av klass 06 B

Han sitter där på golvet en stund. Med lappen i handen. Det drar in kylig luft från hålet i fönstret. När han kastade sig ner på golvet hade han dessutom vält sitt glas med vatten över byxorna. Så de är blöta och kalla. Som om han kissat på sig. Det har han gjort många gånger i sitt hemland. Speciellt när han var hos den onde. Det är konstigt att man kan kissa på sig trots att man inte fått något att dricka på flera dagar.

Han drar av sig de blöta byxorna och hänger dem över badkaret i badrummet.

Plötsligt hörs en vass signal genom huset och han tappar nästan balansen av rädsla. Men så inser han att det är någon som ringer på ytterdörren.

Han går för att öppna. Men han kikar först ut genom den lilla fönsterrutan bredvid dörren. Det är hon! Tjejen i hans klass som han satt bredvid igår på uppropet. Hon som inte svarade honom när han försökte prata med henne vid havet.

Ändå tvekar han inte för att öppna dörren.

-          Hej, säger hon.

-          Hej.

Hon verkar nervös och pillar med fingrarna i sitt hår.

-          Jag ville bara säga förlåt. För att jag inte pratade med dig. Jag vet hur det är att vara ny och komma ifrån ett land som ingen riktigt känner till egentligen.

Hon säger det där på hans språk och det pirrar till i honom av glädje när han hör sina egna ord ur hennes mun. Han får genast en idé.

-          Kom! Jag ska visa dig ett ställe, säger han och går ut genom dörren.

-          Men, ska du inte sätta på dig byxor först? frågar hon och skrattar.

Han tittar ner och inser att han glömt sätta på sig byxor innan han öppnade dörren. Det bränner lite om kinderna. Men han skrattar han också.

Han tar henne till kojan i skogen. Han säger att det kan få vara hennes ställe också. Hon verkar bli glad för det och de pratar om allt möjligt. Om hemlandet. Om den onde. Hon har också blivit bortrövad en gång. Men lyckades fly. Men den onde är inte arg på henne. Hon tror inte att han minns henne längre, det var ju så många barn där.

Han berättar inte om att den onde jagar honom. För han vågar inte avslöja varför.

De skiljs åt när de kommer ut från skogen igen. Och när han kommer till huset så har det gamla paret som han bor hos kommit hem. Gumman kastar sig runt hans hals.

-          Där är du! Var har du varit? Vi såg just att någon kastat in en sten och vi trodde du var i fara. Tack och lov för att du lever!

Det är skönt att bli kramad. Hon är snäll. Och luktar gott. Till skillnad från huset som är ganska gammalt och luktar mögel.

Gubben står och tittar på honom bakom tanten. Hans blick är hård och i handen håller han som vanligt sin käpp.

-          Polisen vet om vad som hänt, säger han. Men de har inte tid att komma hit. De har väl fullt upp med annat skit.

När han säger det slår han käppen hårt i golvet.

-          Strunt i det nu, säger gumman. Jag ska gå och hämta en tröja åt dig, du är kall lille vän.

Hon går upp för trappan. Gubben tar genast ett par steg mot honom. Han luktar illa från munnen när han viskar och ur näsan sticker det ut några långa hårstrån.

-          Du ska veta att jag aldrig ville ha hit dig. Det var min fru som ville det och jag gör allt för henne. Men du ska veta att jag tycker att du är mindre värd än en kloakråtta.

Gubben slår käppen i golvet så att den landar på hans tår. Det ilar till av smärta, men han skriker inte. Han sväljer skriket och ilskan.

När han lägger sig den kvällen känns det som om någon är i rummet. Han har två stycken att oroa sig för nu. Den onde och gubben. Och för den som kastade stenen, vem det nu kan vara. Den onde kan inte ha hunnit hit redan. Eller? Han tittar sig omkring i rummet för att försäkra sig om att ingen av dem är där. Han tittar till och med under sängen.

Sen drar han täcket upp till hakan och försöker tänka på sin nya vän. Hennes skratt och hennes glada ögon. Och han försöker känna tacksamhet trots allt som hänt.