Kapitel 2 - Säker eller osäker. Skrivet av klass 06 A

Hela dagen fortsätter på samma sätt. Han försöker närma sig de andra i klassen. Säga något roligt eller intressant. Men alla bemöter honom med tystnad. Blickar som tittar bort eller neråt.

Fröken säger att det kan ta tid. Att de andra inte förstår hans språk så bra. Hon klappar honom på axeln och ler ett snett leende som inte når ögonen.

På väg hem från skolan går han en omväg och in i skogen som ligger bakom hans hus. Skogen lockar på honom och han har gott om tid att undersöka den. Den är inte alls som skogen där hemma. Den här är mörkare och mer sorgsen. Träden står tätt ihop och han får flera gånger ta bort spindelväv från ansiktet.

Ganska snart hittar han en koja som ser helt fallfärdig ut. Den ligger på en plats som inte är så mörk. Solen lyckas ta sig ner mellan träden. Han slänger väskan på marken och kryper in. Detta ska bli hans ställe. Där han kan tänka och gömma sig. Från allt som är farligt.

 Han börjar tänka på det där farliga. Som fanns därhemma. Om hur han blev bortrövad. Inte fick någon mat. Blev slagen. Tårarna kommer genast men han gnider bort dem med handen.

 Han bestämmer sig för att fixa kojan så den blir hel och tät. Hela eftermiddagen sliter han och först när hungern river i magen ger han sig av hemåt.

På vägen hem kommer det en polis gående på trottoaren. Polisen är helt ensam. Han nickar när de går förbi varandra och polisen nickar tillbaka. Men när han vänder sig om för att titta vart polisen är på väg, så är han borta. Helt spårlöst!

Han tittar sig runtomkring men ingenstans är polisen. Bara lite vanligt folk som är på väg hem eller bort. Barn, en hund, en som pratar högt i sin mobiltelefon. Men polisen är som uppslukad av jorden.

Huset är tomt när han kommer hem. Men det spelar ingen roll. Han värmer en pizza i micron och äter den medan han tittar på mobilen. Han läser en nyhetstidning från sitt hemland.

En massa folk har försvunnit. Igen. Det är barn denna gången också. Han får en klump i magen när han läser det och pizzan är inte god längre. Men så kommer iskylan. Det står att den onde mannen lever. Han som rövade bort honom en gång. Han som dödade en massa barn. Han som alla trodde var död, han lever.

Han läser artikeln noga och med bultande hjärta. Det är de sista raderna som får honom att vilja fly igen. Det står att den onde mannen har begett sig av från landet. Att flera vittnen har sett honom på flygplatsen.

Vart är den onde på väg? Men han vet. Den onde är på väg hit. För att hitta honom.  Den onde har inte glömt och nu är han på väg för att fånga honom igen!

Just när han tänker det känns det som att jorden exploderar och han kastar sig ner på golvet. Vad var det? En bomb? Men det är ingen bomb. Det är en tegelsten som kommit infarande genom fönsterrutan. Det ligger krossat glas överallt.

Det sitter en lapp på tegelstenen och försiktigt lirkar han loss den ur snöret som är knutet runtom.

”Spring det fortaste du kan. Du är snart död”, står det på lappen.

Han trodde att allt skulle bli lättare och kanske till och med bra här. En ny start i livet. Men han hade tydligen fel.