Kapitel 4 - Städskrubben. Skrivet av klass 06 C

Hela natten drömmer han om den onde.

Den onde har många namn och ingen vet vad han heter egentligen. Ulven kallar de flesta honom. Det är ett annat ord för varg.

Det är ett passande namn på en ond man som äter barn. I alla fall sägs det att han gör det och att det förklarar varför han luktar järn. Det är bloddoften som satt sig i honom.

Han luktar även piprök. Jämt går han med en pipa i munnen och puffar ut stinkande rök.

Det sägs att Ulven också blev kidnappad när han var barn. Av vem och varför vet ingen. Men någonting hände med hans öga den gången. Så han blev halvt blind.

Han har ett normalt fast ondskefullt öga och ett öga som är alldeles vitt och svullet. Som om det har ruttnat och svällt och håller på att explodera inifrån.

Han har alltid en mörk hatt som lägger hans ansikte i skugga.

Det sägs också att den onde är ättling till Hitler. Han avskyr mörkhyade. Fast äta dem kan han. Då spelar hudfärgen ingen roll.

Han vaknar kallsvettig och laken har trasslat sig runt hans kropp. Det känns som om Ulven står och hänger över honom. Som om han lagt sina händer runt hans hals och försöker strypa honom.

Men rummet är tomt.

Klockan är 06:45 och det är ingen idé att somna om.

Han går upp och klär på sig.

Han möter gubben i köket och som vanligt blir han sur och bankar med sin käpp i golvet.

-          Inte ens mitt morgonkaffe kan jag få dricka ifred från dig, din lille råtta.

Gumman kommer in i köket och då flinar gubben upp i ett falskt leende.

-          God morgon sköna böna, säger han.

-          Jaja, svarar gumman och tar sin kaffekopp. Inte behöver du fjäska för mig innan morgonkaffet.

På väg till skolan möter han henne. Sin nya vän. Hon bor ganska nära så de kan ha sällskap till skolan. Det känns mycket lättare att komma in i korridorerna när hon går bredvid. De stirrande blickarna blir lättare att bemöta. Hon verkar vara populär och många kommer fram och pratar med henne.

Han kan fortfarande inte hänga med i allt de säger. Ibland får hon översätta. Och en gång lägger hon sin hand på hans axel när hon gör det. Som om de hör ihop.

På rasten blir han ensam i korridoren. Hon har gått före till slöjden och han ska precis gå ut när ett gäng på tre killar stannar honom i korridoren.

-          Du, din lilla trädgårdstomte. Vi vill visa dig ett rum som du bör känna till.

Han känner genast i magen att de här killarna inte är av den schyssta sorten. Han försöker skoja med dem. Fråga om de inte kan köra en duell med sten sax påse. Att det är mer rättvist än att slåss.

För det känns som det är slåss de vill göra.

-          Du ska få se skolans magiska rum, säger en av killarna och tar tag i hans krage och puttar in honom bakom en dörr som han sedan smäller igen. Det är en ära för en sådan som dig att ens få tillträde dit.

-          Hälsa mössen och spindlarna, säger en annan.

Han är inte rädd för möss eller spindlar. De skulle bara veta hur stora råttorna var när han var instängd hos Ulven. Och hur vass kniven var. Den som Ulven tryckte in i hans mage en gång. Han var så nära att dö den gången.

Det är en städskrubb som de stängt in honom i. Han råkar välta en skurhink.

Dörren är låst så han fördriver tiden med att öppna ett skåp. Då faller det ut toalettrullar över honom och ut över golvet.

Skåpet är stort och han skulle kunna gömma sig i det. Så om killarna kommer in så är han borta. Då kommer de säkert att undra. Och precis när de ska öppna skåpet kan han hoppa ut och skrämma dem.

Han sparar en liten glipa för att kunna kika ut.

Plötsligt kommer någon in i skrubben. På kläderna ser det ut som en vaktmästare. Men han ser inte vaktmästarens ansikte. En underlig doft letar sig in i skåpet. En doft av järn och pipa.